Äventyr i....

Så var man äntligen på Borneo som jag drömt om ända sen jag var liten! Bilden man har är regnskogar, orangutanger, stränder och urbefolkning som springer runt i fjädrar...eller kanske inte riktigt men man har ju asscierat det lite med det.
Verkligheten är inte helt som barndomsdrmmen men mer passande för vad vi är ute efter nu! Kuching, katternas stad, landade vi i för snart 5 dagar sen och vi r fortfarande kvar här! En storstad, helt vad man INTE trodde skulle finnas här. Det roliga är att det finns allt annat ocksa: regnskog, grottor, Ibanpeople och longhuses, orangutanger och div, bara en busstur iväg åt något håll!
Vi hittade ett jättebra Guesthouse med jättetrevlig personal som hjälpt oss hitta och ta oss överrallt och träffade en malay urrsprungligen från Kuala Lumpur men boende här sen 4 år som jobbar som fotograf och är en vandrande infokälla för oss!
Sen fann vi en skottsk tjej som vi drog till orangutang conservationcenter med 2:a dagen. Vi hittade en gammal skrotig skolbuss som skumpade iväg med oss ca 45 min utanför staden och vipps så var vi i regnskogen! En 2 km promenad i stekhet sol(vi är vid ekvatorn nu....) ledde oss till orangutangdelen av skogen.
Vi hade fått reda på av våra hjälpsamma receptionister att matningen av dem var kl 9 och att man då var garanerad att få se dem, eftersom det är djungel och de är helt vilda så kan de ju annars helt enkelt skita i att visa sig(precis som det ska vara)!
Det var så kul att få se dem när de svingade sig in för att ta för sig av bananerna och de är så otroligt lekfulla (och retfulla) av sig! En mamma satt med en unge på sig som konstant tog maten ifrån henne så till slut ledsnade hon och slängde upp ungen i luften till grenen ovan så att hon skulle få äta ifred!

Vår fotograf berättade för oss att det fanns ett longhouse som han hade gjort ett reportage om som inte var som de andra longhousen som det ordnades guidade turer med. Han sa att de var turistade och verbetalande och att inget var äkta och gav oss namnet på det han besökt i stället. Så vi fick namnet på en stad att åka local buss till sen namnet på en by att ta minibus till, namnet på longhouset och en kontaktperson där som kände honom och sa att vi skulle säga hans namn och att vi då skulle få sova där 2 nätter.
Så det gjorde vi! Helt galet egentligen. Nr vi kom till första byn förskte alla blåsa oss och skulle ha 40 MYR för resan. Men vi sket i dem och så fick jag syn på vad som såg ut som en snäll farbror och frågade honom istället. Tur som jag hade så VAR han också snäll och när han läste min lapp och sg namnet på fotografen blev det en väldig fart på folket där och 10 min senare fanns en minvan på plats som redan var fylld där bak och som körde oss 45 min mitt ute i ingenstans för 5 MYR/skalle...kontakter är bevisligen allt!
Vi blev avsläppta efter en flod en liten by på vägen utanför longhouset och kände oss helt borta. Shit, här kommmer vi oanmälda tänkte vi och ska fråga om vi får bo hos dem! Otroligt emot allt man själv blivit upplärd till om vett och etikett...
Det kom ut lite folk och stirrade på oss och vi frågade en äldre man efter vår kontaktperson och berättade att vi kände fotografen. Som tur var spräckte han upp i ett leende och bjöd in oss i sitt hus och hämtade sin fru - som visade sig vara den vi letade efter. Och där stannade vi i 2 dagar och 2 nätter och jag har aldrig upplevt nagot liknade.
Det var ett traditionellt longhouse. byggt helt i bambu stående över marken med 180 pers boende i de 20 olika husen, varje hus vägg i vägg. Som ett enda stort kollektiv, byggt i bambu, med fattig urbefolkning ute i ingenstans i Borneo. varav 2 st "pratade" engelska.
Det var väldigt väldigt konstigt men otroligt häftgt samtdigt. Vi hade med oss en fotboll till barnen och kakor till alla som vi gick med henne och delade ut och fick på så sätt visa upp oss fr alla och hon kunde förklara att vi kände fotografen.
Jag vet inte helt vad jag ska skriva om vistelsen. Vi flöt in i deras livsstil och när de bara låg ute och sov på bambugången när det var för varmt ute så gjorde vi det också, vi gick tll floden när vi behövde tvätta kläder eller oss själva/ borsta tänder, vi gick runt by och hälsade på hennes familj och fick Lichifrukt från mennes brors fruktträd, vi gick upp ibergen och såg deras vattenfall, deras pepparodling, deras kakaobönsodling, deras risfällt och de som jobbade där och titade när de fiskade i floden.
Vi åt deras mat(båda 2 fick anstränga oss lite där, kräsna som vi är men det var bara att tacka och ta emot....) med dem på vardagsrummsgolvet framför deras tv med 2 kanaler, lyssnade på deras malaymusik blandat med scorpionslåtar(!), lyssnade på när de spelade gitarr, lyssnade på alla hundar på nätterna och konsant galande av tuppar, såg på solnedgången och uppgången och bara tog in allt. Samt lärde dem spela yatzy!
De var otroligt vänliga och tanten var helt underbar. När vi gått i bergen var det korsande av floden hela tiden(hoppa på sten-sen ver...) och våra skor var väldgt skitiga. Då när hon var och tvättade kläder tog hon våra skor också för de var så smutsiga sa hon och så kunde det inte vara! Sen tyckte hon att vi skulle gå och lägga oss kl 8 en kväll då vi skulle upp tidigt dan efter! Och morgonen vi skulle resa knackade hon i kökstaket(vårt golv) och jag vaknar (kl 5.20) av "linn,linn. wake upp!, wake jakob!" och när vi tar oss ned till köket så har hon stått och lagat frukost åt oss innan vi ska åka! Supertant den där alltså!

Annars har vi gått på massa museum(textlmuseet var bäst med alla traditionella kläder), åkt över floden till ett gammalt fort, sett kattstatyerna, gått på bion "cloudy with a chanse of meatballs" och jag har fått fly från div stalkers som blir helt galna när de ser en blond tjej. Vi är väldigt väldigt exotiska här!
Imorgon drar vi mot Niah Caves, tar nog runt 15 timmar minimum....Men det blir det värt!