Ibland blir jag bara sa trott
Val iland har vi ett namn pa ett guesthouse, ett buss nr och en vag. Sa svart kan det inte vara att hitta dit tycker vi. Men vad fel vi hade...i stallet fixk vi lite bussightseen och blir totalt utstirrade(som vanligt da...).
Jaha, skit samma! Vi tar nasta pa listan da: ASV Backpacker, right across the road from the jet ferry. Ok, skitenkelt ju! Sa vi tar oss till ferry terminal och gar, och gar, och gar....Och jag kan saga att den INTE ligger pa andra sidan fargterminalen.... Vid det har laget ar vi i halvt upplosningstillstandf eftersom inget gar ratt och det ar sa tragiskt att det ska vara sa svart att ta sig nagonstans i detta land!
Det slutar med att vi hittar ett jatteskabbigt inn som har ett rum ledigt och maste punga ut med en summa som skulle gett oss lyx i thailand...hm...malaysia borneo....inte som jag tankt mig...
Vi garvar at rummet for det ar inte sa mkt att gora at saken och bestammer oss for att vara sa lite som mojligt pa rummet.
Nar vi gar runt i staden marker vi ocksa att vi ar de ENDA vita turisterna har, och finns det nagra andra turister gommer de sig val. Allt ar nastan stangt eftersom det ar den arliga Memorial Day for de som dog i WWII pa minneslunden de har pa norra toppen av on. Man tanker inte sa mkt pa det men borneo fick vara med om en hel del under de aren da Japan ockupperade dem och anvande dem, som baslager.
Vi irrade runt lite och hittade en jattefin Botanisk tradgard, fick posa pa bild med 3 smatjejer(bild nr 4 eller 5 nu jag far vara med pa och 1:a for jakob) och fick sen gomma oss under en palm nar monsunregnet satte igang. Forgaves forsokte vi hitta dykoperatorer ocksa men allt var stangt.
Sa idag gick jag till turistbyran och fick vagledning till bade strand och dykoperatorer mm. Vi spatserade till dykoperatorerna bara for att se att det var stangt...det kanns faktiskt som om vi aldrig kommer att fa dyka.
Tydligen ar det helgdag mandagen om en helgdag intraffar pa en sondag sa vi far hanga pa laset imorgon i stallet. Vi borjar mer och mer kanna for att bara satta oss pa ett flyg och dra harifran. Men vi har fortfarande lite hopp om sipadan och hoppas vi till slut kan fa boka en djungeltur ocksa. Men maste vi vanta 3 ve till blir det inget, da aker vi till KL och sen till Cambodia.
Vi hittade stranden i alla fall och fick nagon timmes valbehovd lugn och ro da vi var de enda dar och ar ju inte tal om thailandstrander men det ar vatten i alla fall. Akte med en ganska kul minibuss som inte hade hallplatser: du bara staller dig vid vagen och vantar och nar du vill av knackar du i vaggen.
Dagens mest oforskamda handelse: nar jag star i kassan i supermarketen kommer det fram en man och LUKTAR pa mig. Det finns verkligen inga granser har...snart slar det slint for mig och jag tycker nastan synd om den snubben som knuffar mig over gransen for han kommer inte overleva utbrottet...
Frustration nara maxgrans
Ok, nu maste jag latta pa hjartat lite.
Vi har nu vart pa Borneo i 2 ve. Det som fran borjan verkade mkt lovande har nu borjat visa en hel del baksidor... kuching var underbart. Men sen borjade vi upptacka hur svart det ar att resa i dett land.
Vi hoppade pa en buss till Batu Niah for att sen ta overpriced taxi till nationalparken eftersom det inte fanns nagot annat satt att ta sig dit. Grottorna var ascoola och vi bodde helt ensamma i ett skitstort lyxguesthouse eftersom det var lagsesong. For att komma till grottorna tog vi forst bat over floden, sen gick vi 5 km igenom jungeln och var sen framme vid oppningen och traskade in. jag kommer nog aldrig mer i hela mitt liv vara i en sadan stor grotta(3x2 km). Vi gick i morker, upp och ned for gamla tratrappor med vara ficklampor och sag och horde alla fladdermoss flyga forbi. Skithaftigt!
Men dar tog flytet slut och jag maste saga att det bara gatt nedfor sen dess. Borneo ar jattefint OM du ar rik. For ALLT kostar. Och de har gjort det i princip OMOJLIGT for oss backpackers att fixa det pa eget satt. det ska vara sa omstandigt som mojligt att ta sig fran A-B att man ger upp och bokas skitdyr guidad tur eller maste flyga dit man ska. Och skyltar eller vagbeskrivningar kan man bara glomma "take a cab" far man till svar. Och taxibolagen har kartell. Vi ar mkt frustrerade.
Sa fran Batu Niha akte vi med galen rallytaxichaffis(som skulle ha mer betalt an vad bada vara bussbiljetter kostade) till busstationen och skumpade vidae till Miri.
Dar hamnade vi pa det "billigaste" guesthousen som fanns i staden med en mkt udda kvinna som styrde det. Forsta dagen var jag beredd att flytta bara pga hennes beteende men pa kvallen upptackte vi att hon inte var elak - bara valdigt udda, sa vi stannade. Hon hade jattetjocka katter som var hennes enda sallskap samt massa loskatter som hon matade sa pa kvallarna var det kattinvasion i vardagsrummet!
det blev ocksa en lite incident med en uppretad hollandare brakade med henne och som stormade ut och smallde igen dorren sa hart att den fastnade och vi blev inlasta! Som tur var fanns en bakdorr sa en svensk snubbe vi traffat dar sprang runt och dyrkade upp den med en kniv! Drama, drama....
Miri var en besvikelse. Det fanns massa "hojdpunkter" att se men nar vi (till slut...) svettiga hittade dit var det enda vi kunde gora att se pa varandra och saga "var det det har vi har kampat oss hit for att se?". Och svaret var alltid: NEJ! Skitstad....fast vi traffade en trevlig svensk som ocksa jobbar i norge sa det var bra.
Darifran var vi tvugna att flyga for att komma till Kota Kinabalu...Eftersom nagon ostrategiskt har lagt Brunei i vagen....(skitland...)och eftersom detbara ar berg och regnskog ost om brunei. Sa helt emot min moral sa har vi vart tvugna att ta flyg pa en sadan kort resa. Hm...utslapp av vaxthusgaser och onodigt anvandning av fossila branslen...skyldig..
Sa var vi da antligen framme i KK! Och...ja...det var nte helt som vi tankt. Allt gar emot oss har! Fattar inte varfor. Sa imorgon drar vi till Labuan for arligt talat var det inget att se har(om man inte hostar upp massa pengar pa guidade turer...). Vi akte bat till en "jattefin" o med "underbar" snorkling och fann ingenting. Grumligt vatten, massa vagor och japaner i flytvastar var vad som fanns...
Vi fick lite underhollning dock nar de 200 japanska damerna hade lekar och turnering i sjuka grenar. En gren var att springa med simmfotter och sparka oversized(alltsa manniskohoga!) badbollar fram och runt koner, springa 2 och 2 med balonger - fa ned den ena pa mage - lagga balongerna pa baken och sla sonder dem med en traplanka, och massa dans och sang. Helt underbart! Japaner gor en alltid glad.
Sen skulle vi ta oss till stranden. Inga vagbeskrivningar fanns och ingen buss gick anda dit. 2 h senare var vi framme och upptacker att den ar smutsig och full av konstiga djur....
Sen sa blev vi nastan inlasta i kopcentret igar nar vi sag pa nattbio. 1st hittade vi nastan inte dit for man var tvungen att ta sig igenom parkeringshusets 5 vaningar innan! Och efterrat var allt stangt och vi hittade inte ut! Till slut kom en vakt som sett oss pa skarmen och hjalpte oss ut! Nar vi kom till guesthouset sa var vi utelasta! Trots att vi sagt till att vi skulle komma tillbaka runt 3 pa natten. Sa vi ringde i klockan, ropade, skrek, (svor), forsokt fa ned brandstegen(rostad och fastlast, sa vi brinner inne om det borjar brinna) i over 30 min innan han antligen vaknade och konstaterade att vi var tillbaka sent. Hm...ja, vi sa ju det innan vi gick...
Jag hoppas innerligt att det blir battre. Det ar skitsvart att fa dyktid i sipadan dock sa vi kikar for fullt men som det ser ut nu maste vi vanta i 17 dagar innan vi far dyka! Jag vet inte om jag overlever det!
Sen maste jag ocksa konstatera att den manliga befolkningen i detta land ar grisar. Och da ar jag snall! Jag kan inte ga ett steg sjalv utan att bli forfoljd av killgang som beter sig som javla fjortistjejer! Jag har blivit superbitch sen jag kom till den har on... fran 12 ar - 60 ar alla aldrar ska gora ett forsok, det ar helt sjukt och jag blir bara mer och mer irriterad ju langre vi stannar har! I borjan var jag fortfarande lite trevlig i avvisandet men nu ar det bara total dissning som galler for annars far jag inte vara i fred. "Hello! I think you should ride in my car!" "Well, I think you should leave me the fuck alone!"
jag far ta djupa andetag och lugna ner mig valdigt ofta. Hoppas hoppas att Labuan ar battre, att vi antligen hittar nagonstans vart att dyka, att vi far boka dyk pa sipadan tidigare och att vi hittar nagon jungeltur som inte ater stora hal i var budget sa blir det bra.
Det var allt fran en frustrerad Linn!
Borneo, Borneo, underbara Borneo
Verkligheten är inte helt som barndomsdrmmen men mer passande för vad vi är ute efter nu! Kuching, katternas stad, landade vi i för snart 5 dagar sen och vi r fortfarande kvar här! En storstad, helt vad man INTE trodde skulle finnas här. Det roliga är att det finns allt annat ocksa: regnskog, grottor, Ibanpeople och longhuses, orangutanger och div, bara en busstur iväg åt något håll!
Vi hittade ett jättebra Guesthouse med jättetrevlig personal som hjälpt oss hitta och ta oss överrallt och träffade en malay urrsprungligen från Kuala Lumpur men boende här sen 4 år som jobbar som fotograf och är en vandrande infokälla för oss!
Sen fann vi en skottsk tjej som vi drog till orangutang conservationcenter med 2:a dagen. Vi hittade en gammal skrotig skolbuss som skumpade iväg med oss ca 45 min utanför staden och vipps så var vi i regnskogen! En 2 km promenad i stekhet sol(vi är vid ekvatorn nu....) ledde oss till orangutangdelen av skogen.
Vi hade fått reda på av våra hjälpsamma receptionister att matningen av dem var kl 9 och att man då var garanerad att få se dem, eftersom det är djungel och de är helt vilda så kan de ju annars helt enkelt skita i att visa sig(precis som det ska vara)!
Det var så kul att få se dem när de svingade sig in för att ta för sig av bananerna och de är så otroligt lekfulla (och retfulla) av sig! En mamma satt med en unge på sig som konstant tog maten ifrån henne så till slut ledsnade hon och slängde upp ungen i luften till grenen ovan så att hon skulle få äta ifred!
Vår fotograf berättade för oss att det fanns ett longhouse som han hade gjort ett reportage om som inte var som de andra longhousen som det ordnades guidade turer med. Han sa att de var turistade och verbetalande och att inget var äkta och gav oss namnet på det han besökt i stället. Så vi fick namnet på en stad att åka local buss till sen namnet på en by att ta minibus till, namnet på longhouset och en kontaktperson där som kände honom och sa att vi skulle säga hans namn och att vi då skulle få sova där 2 nätter.
Så det gjorde vi! Helt galet egentligen. Nr vi kom till första byn förskte alla blåsa oss och skulle ha 40 MYR för resan. Men vi sket i dem och så fick jag syn på vad som såg ut som en snäll farbror och frågade honom istället. Tur som jag hade så VAR han också snäll och när han läste min lapp och sg namnet på fotografen blev det en väldig fart på folket där och 10 min senare fanns en minvan på plats som redan var fylld där bak och som körde oss 45 min mitt ute i ingenstans för 5 MYR/skalle...kontakter är bevisligen allt!
Vi blev avsläppta efter en flod en liten by på vägen utanför longhouset och kände oss helt borta. Shit, här kommmer vi oanmälda tänkte vi och ska fråga om vi får bo hos dem! Otroligt emot allt man själv blivit upplärd till om vett och etikett...
Det kom ut lite folk och stirrade på oss och vi frågade en äldre man efter vår kontaktperson och berättade att vi kände fotografen. Som tur var spräckte han upp i ett leende och bjöd in oss i sitt hus och hämtade sin fru - som visade sig vara den vi letade efter. Och där stannade vi i 2 dagar och 2 nätter och jag har aldrig upplevt nagot liknade.
Det var ett traditionellt longhouse. byggt helt i bambu stående över marken med 180 pers boende i de 20 olika husen, varje hus vägg i vägg. Som ett enda stort kollektiv, byggt i bambu, med fattig urbefolkning ute i ingenstans i Borneo. varav 2 st "pratade" engelska.
Det var väldigt väldigt konstigt men otroligt häftgt samtdigt. Vi hade med oss en fotboll till barnen och kakor till alla som vi gick med henne och delade ut och fick på så sätt visa upp oss fr alla och hon kunde förklara att vi kände fotografen.
Jag vet inte helt vad jag ska skriva om vistelsen. Vi flöt in i deras livsstil och när de bara låg ute och sov på bambugången när det var för varmt ute så gjorde vi det också, vi gick tll floden när vi behövde tvätta kläder eller oss själva/ borsta tänder, vi gick runt by och hälsade på hennes familj och fick Lichifrukt från mennes brors fruktträd, vi gick upp ibergen och såg deras vattenfall, deras pepparodling, deras kakaobönsodling, deras risfällt och de som jobbade där och titade när de fiskade i floden.
Vi åt deras mat(båda 2 fick anstränga oss lite där, kräsna som vi är men det var bara att tacka och ta emot....) med dem på vardagsrummsgolvet framför deras tv med 2 kanaler, lyssnade på deras malaymusik blandat med scorpionslåtar(!), lyssnade på när de spelade gitarr, lyssnade på alla hundar på nätterna och konsant galande av tuppar, såg på solnedgången och uppgången och bara tog in allt. Samt lärde dem spela yatzy!
De var otroligt vänliga och tanten var helt underbar. När vi gått i bergen var det korsande av floden hela tiden(hoppa på sten-sen ver...) och våra skor var väldgt skitiga. Då när hon var och tvättade kläder tog hon våra skor också för de var så smutsiga sa hon och så kunde det inte vara! Sen tyckte hon att vi skulle gå och lägga oss kl 8 en kväll då vi skulle upp tidigt dan efter! Och morgonen vi skulle resa knackade hon i kökstaket(vårt golv) och jag vaknar (kl 5.20) av "linn,linn. wake upp!, wake jakob!" och när vi tar oss ned till köket så har hon stått och lagat frukost åt oss innan vi ska åka! Supertant den där alltså!
Annars har vi gått på massa museum(textlmuseet var bäst med alla traditionella kläder), åkt över floden till ett gammalt fort, sett kattstatyerna, gått på bion "cloudy with a chanse of meatballs" och jag har fått fly från div stalkers som blir helt galna när de ser en blond tjej. Vi är väldigt väldigt exotiska här!
Imorgon drar vi mot Niah Caves, tar nog runt 15 timmar minimum....Men det blir det värt!
